Arg, jävligt arg blir jag. Helst skulle jag vilja lämna allt bakom mig. Men jag inser att det kommer dröja. I många år framöver kommer jag alltid vara den elaka revisorn, jag kommer att vara en syndabock, jag kommer behöva en mur av försvar.

Det är intresant att tio sidor i min mening sanning kan göra en så pass älskad och hatad. Under mina fem år i organisationen har jag aldrig tidigare fått så många tack från medlemmar och aktiva. aldrig har så många tyckt något om mitt arbete. Det hade jag inte räknat med när jag åkte på kongressen förra helgen. Att styrelsen inte skulle tycka om vår revision var jag beredd på. Att gamla aktiva/rävar inom organisationen skulle lägga sig i och plötsligt veta bäst var jag inte beredd på. Det är väl egentligen det som gör mig riktigt förbannad. Om man har haft kontakt med ett par personer från styrelsen under ett år men inte haft någon inblandning i verksamheten utan bara fått höra andra och tredjehandsinformation under året, hur kan man då tycka att man "vet bäst". Jag har aldrig sagt att vi tre "vet bäst", men vi hade ett uppdrag, vi har tagit det på fullaste allvar OCH vi har i ett år pratat med anställda, aktiva, medlemmar, medlemmsskolor, personer som på flera sätt varit i kontakt med organisationen och inte minst styrelseledamöter. Jag står bakom varja ord i vår revisionsberättelse.

Av all fakta vi samlat in under ett år kände vi inte att vi kunde yrka på något annat än att inte bevilja ansvarsfrihet. Att man inte har koll på ekonomin, kan ta ekonomiskt medvetna beslut, anställer personal som helt saknar kompetens att sköta ekonomin, att man arbetar utifrån fel verksamhetsplan, försöker tysta personer som under året uttrycker kritik, tar odemokratiska beslut, etc. Med den vetskapen skulle jag vilja träffa den verksamhetsrevisorn som stolt yrkar på ansvarsfrihet för styrelsen. Vi har granskat verksameten, rutinerna kring ekonomiarbetet såväl andra rutiner. Hur mycket föregående års styrelse har kämpat så räckte det inte. Många pratar om vad ansvarsfrihet egentligen är. Många väger inte olika saker, men jag anser iaf att man ska förtjäna ansvarfrihet utifrån sitt arbete inte utifrån hur mycket man kämpat. Hade man kämpat tillräckligt hade det inte blivit såhär.

Det var så att den ekonomiske revisorn yrkade på ansvarsfrihet medans vi verksamhetsrevisorer inte gjorde det. två revisionsberättelser, som yrkade på olika. Utifrån det tog medlemmarna ställning. Det var faktiskt så att medlemmarna valde att inte ge organisationen ansvarsfrihet. Revisorerna gav ett yrkande som vi enligt stagarna ska göra. Jag tycker det är typiskt att när medlemmarna röstar som man vill så är medlemmarna fantastiska, när medlemmarna röstar negativt eller som man inte vill förstod de inte bättre. Ett problem i organisationen är att den är fylld av personer som vet och kan bäst, förtroendet för medlemmarna är och förblir i botten verkar det som. Istället lever man på ursäkter och bortförklaringar. Vilket är lite roten till att året blivit som det blivit. Om man istället för att komma med bortförklaringar sett problemen och riktat energi på att lösa dem hade de säkerligen blivit lösta.

Nu känns det som att all vår tid och arbete var bortkastat. Istället för att ta till sig vår kritik för att aldrig behöva läsa de igen väljer man att lägga energi på ursäker, lägga skulden på andra, skitsnack och rikta ilska mot de som vågade säga sanningen och sätta ner foten. Jag trodde naivt att vågade vi kritisera så skulle andra också våga säga vad de tycker. Men ack vad fel jag trodde, nu visar organisationen istället att "huvudet före"taktiken finns kvar och ingen kommer våga kritisera och säga sanningen någonsin.

Alla har sin speciella kärlek till organisationen så även jag. Om folk tycker känner och tänker så mycket nu efter kongressen tycker jag att de kan ta sina krafter och si energi och hjälpa organisationen att bli bättre. Sluta grina, sluta tjura, sluta gå och vara arga, gör nånting! Skulle ni be en medlem sätta sig ner och tjura eller skulle ni uppmana den att ta tag i situationen.

Visst ni kan hata mig och mina kollegor och skicka personer efter oss som varit med längre och "vet bättre", men ad hjälper det. För det första har de varit borta längre och för det andra tror jag itne ett skit på att de vet bättre vad medlemmar och aktiva tyckt och tänkt under året. Vad vinner orgaisationen på att jag mår dåligt, att jag är ledsen, att folk hatar mig. Väldigt lite skulle jag tro.

Jag tror att jag mår precis lika dåligt som många andra. Jag ligger också hemma vissa dar uta att kunna ta mig ur sängen. Men det beror inte på revisionen, den kommer jag alltid stå bakom. Det beror på att jag mister många vänner som blir förda bakom ljuset, som inte vågar prata eller ha kontakt med mig, vänner som rättar sig i ledet och tänker taktistk. I efterhand frågar jag mig var de värt det? Ärligt talat så vet jag inte, hade jag vetat att året skulle blivit såhär hade jag aldrig kandiderat, allt jag ville var att vara rak och ärlig. Jag ville att det skulle vara korrekt, inte smidigt.

Jag tycker att man ska lyssna på fler sidor än en innan man bildar sig en uppfattning. Sedan tycker jag att man måste respektera medlemmarna, lägg inte fokus på att fostra de nya revisorerna eller tysta kritikerna, lägg energi på att få saker att funka och göra medlemmarna nöjda. Det som tystar kritiker bäst är när det inte finns något att kritisera. Istället för att leta fel i verksamhetsrevisionen och diskutera vad som är okej eller inte att skriva, läs kritiken och skapa planer på förbättringar. Vad blir bättre om man kommer överrens att intelligensnivå inte hör hemma i en revision? Organisationen gynnas inte av att man kritiserar revisorer och revision, organisationen behöver förändring. Jag tolkar fel-letandet som att man letar anledningar till att inte ta till sig kritiken.

Det känns sorgligt att bli bortglömd som det svarta fåret. I bloggar läser jag om hur viktigt det är att ta tillvara på allas kunskap och behålla personer inom organissationen trotts att de inte blev omvalda, det är kämpigt att inse att den kunskap som iaf jag och min kära vän samlat på oss under fem år skall begravas och aldrig talas högt om.

För mig har det alltid handlat om saklighet, fakta och handligar eller ickehandlingar. Problemet blev när käsnlor skulle blandas in i bilden. I min drömvärld kan man skilja på sånt. Jag går rakryggad för jag gjorde mitt bästa utan att blanda in känslor. Mitt elevrådshjärta blev krossat långt innan kongressen i Jönköping men det hör inte hit.

Jag önskar att jag kunde fortsätta ha kärlek till organisationen. Men den är inte vad jag blev kär i. Jag har kärlek till engagemang, till förändringsvilja, till glöd, till elevråd, till förändring i skolan, till demokrati. Det tror det behövs något nytt.

Jag ger stöd till förändring.