Klagosången

Nu blir det lite allmänt klaga av sig. Jag har varit på alldeles för gott humör så jag gissar att detta är baksmällan.

Nu har jag haft feber i typ en vecka och noll aptit. Jag vill bara få sova och dricka vatten och kanske äta glass. Mer orkar jag inte. Jag är inte laddad för att skriva tenta på onsdag. Jag är inte laddad för att sitta på intervju på torsdag. Jag har redan glömt vad som händer på fredag. Men jag är inte laddad för fest på lördag. Jag är inte laddad för att underhålla. Jag vill bara bara få sova och få skolan överstökad.

Man möter besvikelser här i livet. Jag har ägnat mycke tid åt att vara besviken den här våren. Väldigt besviken på mig själv. Besviken över att jag inte varit en bättre ordförande. Besviken att jag inte hunnit plugga dubbelt så bra. Besviken över att jag inte hunnit jobba tillräckligt mycket. Besviken över att jag fått en hel organisation att hata mig för att jag tog mitt uppdrag på kanske för stort allvar. Besviken över att jag inte hinner sitta barnvakt när jag behövs. Besviken över att jag inte gåt ner i vikt. Besviken över att jag inte prioriterar att motionera.

Ja, jag ställer höga krav på mig. Jag tycker om det. Jag har alltid gjort det och fram tills nu har det fört med sig goda resultat. Detta innebär att jag även ställer höga krav på mina vänner. Just nu känner jag att jag bara ger och ger till några får. Och några hinner jag inte prioritera alls. Jag fixar med STCC, jag försöker ligga på med biljetter, jag försöker tänka på roliga saker att göra och resa i sommar, jag försöker komma på skoj resemål till hösten. Jag försöker komma på roliga äventyr och försöker säga till när det händer något skoj. Jag kan liksom inte bara känna vad jag får tillbaka. De var det här med att ge och ta.

Jag vill aldrig lämna en kompis i klistret. Jag kan liksom inte vara självisk på det sättet att jag låter någon annan ta smällen och rycker på axlarna. Jag kan bara inte låta bli att känna mig överkörd gång på gång. Det passar liksom att kolla upp allt jag gör när det är intressant. Men man kan själv säga ifrån sig allt ansvar.

Jag förstår helt enkelt inte själviskheten. Jag saknar omtanke. Jag saknar att människan tänker på fler än sig själv. Men jag måste väl anpassa mig. Bara att inse att jag måste tänka mer på mig själv. Jag kan bara inte sluta bli besviken. Besviken på vänner jag kallar mina bästa som gång på gång sårar mig. Att förlåta är fantastisk och jag kommer alltid förlåta för det är jag. Men inom mig önskar jag att jag slutade med det. Jag förlåter alla. Även när de låter mig resa själv till England, prioriterar bort mig, överger mig i sista stund, låter mig laga mat och sen struntar i att dyka upp, bokar sovplats och sen inte kommer, eller tar allt för givet. Det verkar inte spela någon roll att jag visa mitt missnöje. allt jag möts av är en mur av försvarsställningar och hårda ord. Det jag söker är nog att några av mina vänner skulle känna sig träffade, få insikt, visa förståelse och se i dagsljuset hur de beteer sig.

Jag orkar inte gå in i försvar för allting. Just nu känner jag mig bara sårad.

Det är svårt att göra avvägningarna. Jag vill inte sra andra, även om det innebär att min hälsa får ta stryk, hellre de än andras känslor. Samtidigt kan man inte vara alla till lags, då går man under. Jag har ingen bra idé om hur jag önskar att folk skulle vara. Men jag kanske borde omvärdera om mina riktiga vänner är mina riktiga vänner. Just är det många som förvånar på både positiva och negativa sätt.

---

Samtidigt är jag gladare än jag varit på länge. jag står inför massa äventyr, lär känna nya spännande människor och tänkte dränka mig i världen. jag ska resa så mycket att jag vill isolera mig på en bondgård i norrland för evigt. jag har ingen aning om vad som händer varken i höst eller i sommar eller resten av mitt liv. Jag gillar spänningen. Jag gillar förändring. Kanske är jag kvar och gör precis det jag gör nu. Mina drömmar finns kvar.

---

Längtar efter att vara glad, må bra och passa in. Nångång nånstans måste det finnas en plats för mig.