Det finns en flicka jag lär känna varje dag, som jag funnits där så länge.
Jag har följt hennes framgångar och motgångar. Jag har följt hennes drömmar om en bättre värld. Hennes ambitioner. Hennes ansträngningar i skolan. Henns trassliga kärleksliv vilket alltid tycks ta nya och gamla vändningar.

I oändlighet har vi långa resonemang kring genussystem, det patrialkala samhället. Kring miljö och klimathot. Kring lagar och normer. Men ibland så lyssnar vi bara på musik. Hon är dottern som alltid vill hjälpa sina föräldrar, hjälpa sina syskon. Målet är väl egentligen att räcka till. Räcka till på jobbet, i skolan, som vän, som älskarinna. Mycket handlar om kontroll. Att alltid ha kontroll på allt.

Jag ser upp till hennes samtidigt som jag ser hennes brister och vill hjälpa henne att rätta till dessa. Hjälpa henne att arbeta bort skavankerna. Hjälpa henne att komma i form och le lite oftare. Men just nu är jag orolig för henne. Jag känner att vi glider ifrån varandra, att vi förlorar kontakten. Kanske har vi vuxit ifrån varandra. Kanske förstår vi inte varandra längre.

Allt jag vill är att hon ska kämpa lite mer. Att hon ska lyckas. Att hon ska vara stolt, att vi skulle lysa tillsammans. Jag ville se oss som ett team. En dag skulle vi bli något stort. Men hon glöder knappt. Hennes ögon har sorg. Allt hon vill är att hoppa. Allt hon vill är att spy. Hennes längtan att tyna bort gör mig ofokuserad. Allt jag vill är göra henne lycklig.

Det är klart vi kan hoppa över ett mål mat då och då. Det är klart vi kan hoppa över lunch en dag eller två. Det är klart vi kan hoppa över middag nån vecka. Vi överleer ju alltid. Det har vi ju alltid gjort. Precis när vi närmar oss gränsen. När det svartnar för ögonen. Precis då skärper vi oss och bestämmer oss för att det ska aldrig hända igen. Vi kan det här.

När hon var 9 gjorde vi det, den där gången på sjukhuset när vi var 12 grejade vi det, när hon var 14 gjorde vi det igen, bara för att visa hur starka vi är gjorde vi det när vi var 15. Sista gången vi gjorde det var vi 17, sen kanske vi bara testade det igen när vi var 18. Efter 3 år var jag säker på att det var borta för gått. Jag var blind för vad som kunde hända. 21 år och vi balanserar på linan.

Vi går mot olika håll. jag vill tro på en framgångsrik framtid med det vanliga livet och familj. jag vill till ljuset. Men min vän vill bara in i mörkret. Hon vill inte ha någon fortsätting. Hon är nöjd. Hon säger att hon längtar efter slutet. Jag önskar jag kunde ge henne medicin för att få henne att stanna, få henne att sluta. Jag önskar jag kunde hjälpa henne genom varje dags krig. Samtidigt när jag ser och känner hennes lidande önskar jag att hon kunde få somna in.

Jag älskar dig, men vi borde göra slut en gång för alla...