Ska det alltid vara såhär svårt?

Just nu präglas många liv av tårar, min familjs, mina vänners och mitt eget.

Jag önskar att jag var religiös och fann styrka hos gud. Nu måste jag finna styrka hos mig själv. Det finns så många fina människor som jag vill ge kärlek till. Så många tårar jag vill trösta och så många famnar jag vill krama.

Varför kommer allting nu? En olycka kommer sällan ensam, men varför kommer de. På två dagar har sju nära personer i min mgivning frågat om det alltid ska vara såhär svårt? Tar det aldrig slut? Jag önskar att jag kunde ge ett lugnande svar. Men jag kan inte komma på ett exempel på någon människa vars liv fortskrider utan bekymmer och svårigheter. Är sanningen den att det inte tar slut. Våra sår sys i ihop tempurärt men egentligen är vår själ en nåldyna. En läckande måt där nya hål uppkommer när andra täpps igen.

Vi behöver vara rädda om varandra, hjälpa våra andra, ge lite för mycket än för lite. Våga ta emot. Jag gör allt jag kan för att hålla ihop och räcka till. Att laga det som går. Tack och lov håller jag mig borta från kärleken och förälskelsen. Hur kan folk skylla krig på religion när det är förälskelse och brustna hjärtan som driver människor till vansinne och tårar i så många fall.

Min bekymmer orsakas av Reinfeld och alliansen. Jag önskar att han och övriga ministrar kunde se vilka konsekvenser och baksidor deras politik innefattar. Jag önskar att alla de som röstade på alliansen får se de lilla människan som lider. Sitt en dag i en svensk domstol, titta på vilka som är överrepresenterade inom småbrott. Läs igenom bidragsasökningar hos socialen. Förklara för arbetslösa som inte har råd att vara med i facket och stängs ut av försäkringskassan, förklara varför vårt samhälle vinner på detta. Gör en kalkyl som visar rimligheten att läkare förtjänar den dubbla lönen en sjuksköterska har. Bygg ert växande fotoalbum på sveriges nya fattiga. Motivera varför just häxjakten bedrivs på bidragsberoendemänniskor snarare än skattefuskare trotts att det rör sig om mindre pengar. Ge mig en pm som analyserar rimligheten i att ungdomar, kvinnor och alla på 50+ missgynnas och diskrimineras i yrkeslivet när "det nya arbetarpartiet" sitter på makten. Ge mig grna en essä om varför vi säljer ut statens tillgångar, tömmer statskassan och blundar för miljörpoblemen.

Jag kan låtar bitter men egentligen har jag bara en tillfällig svacka av förkrossan. Jag önskar att fler kunde se och förstod. jag önskar att vårt välfärdssamhäller eller servicesamhälle kunde erbjuda en trygghet för den lilla människan utan fallgropar. Vad gör det att jag tentar av Europakonventionen oc fördraget om de mänskliga rättigheterna när de styrande i vårt land fokuserar på helt andra intressen.

Allt jag vill är att förändra och räcka till. Alla i min närhet är goda människor som verkligen förtjänar att ha det bra, varför ska det vara så orättvist? Och vem bestämde svårghetsgraden?