Nytt försök

Ett år har gått och mycket har tydligen hänt. Så mycket att jag känner att det är tid att börja blogga igen. Jag hoppas lite att detta ska vara en del i min väg till ett lite bättre och hälsosammare liv. Samt ett sätt att hantera alla förändringar som sker i kropp och sinne.

På något sätt trodde jag att den värsta tiden var när man var tonåring, och det var ju faktiskt inte så jobbigt. Så utifrån det tänkte jag lite att livet skulle vara en dans på rosor. Svaret är nej. det händer saker hela tiden som förändrar en.

En av mina senaste insikter
Jag har omvärderat min syn på Göteborgskravallerna. För många kanske inte detta betyder något men för mig vänder detta uppochner på hela mitt liv. En kort historik om mig vid denna tidpunkt 2001. Jag var 15 år, politiskt blommande, medlem i attac och intresserade mig för alla former av demonstrationer och aktioner. Självklart mot all våldsanvändning och värnade hjärtligt om djuren trots att jag inte var vegetarian. Som jag hade laddat för att få åka med till Göteborg på Eu-toppmötet och bo på Schillerska med massa andra aktivister som jag inte kände. Nu krockade dock detta möte med kulturskolans resa till Danmark. En resa alla mina vänner skulle åka på och som vi övat inför i ett halvår. Min mammas beslut blev att skicka mig på resa till Danmark vilket jag ändå tyckte var okej. Lite synd att missa demonstrationer i Göteborg men vi skulle iaf åka igenom Göteborg och kanske se lite.

Jo, tack när vår buss kör av färgan i Göteborg är kraallerna i sitt slutskede och staden är ganska kaos. Då var mötet i sitt slut och vi hade egentligen missat allt bråk när vi var i danmark. När vi åkte igenom staden såg jag iaf lite demonstrationståg och tittade längtande efter deras plakat. Men vi skulle rulla hem till lugna Hallsberg.

Hemma i Hallsberg börjar man inse vad som har hänt. Här är min uppfattning om vad som hade hänt: Några lugna fina demonstranter försökte utnyttja sin grundlagsskyddade rättighet att demonstrera och vad händer. Jo ett gäng polissvin kommer och sabbar allting. Tvingar ner dem i sitt ringar fast de har tillstånd att gå i demonstrationståg. Sen gör de en husrannsakan där de utan grund tvingar ner fredliga ungdomar i vattenpölar och smuts på schillerskas skolgård. Där blir de förnedrade, plosien använder kränkande ord och många får ligga i flera timmar på asfalten. Personer misshandlas svårt på vasaplatsen, polisen ger sig på tjejer som bara försöker skydda sina vänner från att bli ihjälslagna. Och ungdomar grips hej vilt utan egentligen har gjort något. Sen händer det värsta, en ille skjuts av polis. Mitt på öppengata, han är ensam och de är minst 7 stycken. Ja han kanske har kastat en sten men han skjuts och skadas svårt, när han försöker springa ifrån poliserna. Dessutom när det är dags för rättegån har polisen förstärkt ljud och påverkat bevismaterialet. Skandal! Vilka var egentligen bovarna? Jo poliserna såklart. Visst någa gatustenar kastades men det var ju bara en reaktion på polisernas tjänstefel och provokation. Jag skulle också kasta sten om någon behandlade mig så eller slog min kompis. Det jag riktigt tog avstånd ifrån och egentligen mådde dåligt över var att några kastat stenar mot polishästarna. Det här är ju då min personliga uppfattning med spridda källor.

Nu är det ju så att jag har vänner vars föräldrar som är poliser och endel av dem blev nerkallade till Göteborg. Så jag och mina vänner hade kanske inte riktigt samma uppfattning om att demostranterna var stackars hjältar och poliser svin som missbrukade sina maktbefogenheter.

Denna åsikt har jag nu burit på sedan dess. Och när jag termin 4 å juristprogrammet hade Straffrätt med min lärare Gösta hade jag samma inställning. han hade fel och var bara pratisk för att han är polis, jag visste dock bättre och kunde se vad det verkligen handlade om.

Nu läser jag fördjuningen i straffrätt och började kursen med samma inställning som alltid. Sedan gjorde jag det stora steget och började läsa extra litteratur i svensk polisledning...

Förlåt alla idealister och världen. Men jag måste släppa en ste från mitt hjärta och omvärdera mina åsikter. Polisen hade rätt i att skjuta, det var olyckligt att killen blev allvarligt skadad, men han kastade sten och polisernas kollega blev allvarligt skadade att de var tvungna att göra nånting. Jag kan förstå det, jag skulle inte heller låta min kollega ligga på marken och stenas till döds. Och varje person som kastar sten mot ett oskyldigt djur förtjänar faktiskt att få lite smällar. Alla aktivister var inte änglar, några var faktiskt bara där för att bråka. Nag. rassian på schillerksa är jag fortfarande lite tveksam, jag tycker inte riktigt att de hade rätt grund och poliserna kunde ha gjort en bra och effektiv rassia utan att förnedra demonstranterna som bodde där. Men polisre är bara människor många hade jobbat under enorm press i flera dagar med väldigt lite sömn. De hade en bristfällig ledning och var inte alls utbildade att hantera en sån här situation. Något polisledningen verkligen borde få mer skit för i och för sig.

Så nu är det officiellt jag lägger ner kampen. Polisen är inte svin, de behövs och de gör bra saker. Man får demonstrera men aldrig använda våld undantag för självförsvar och aldrig någonsin attakera ett djur. Man kan på ett fredligt sätt uttrycka vad man vill och påverka. Detta kanske låter som lite för många men för mig har det ändrat min världsbild. Jag har ALLTID kunnat debatera och diskutera om kravallerna i Göteborg. Nu kännre jag mig tom eller som att jag har bytt sida och försvarar poliser. Mitt aktivisthjärta är dött och nu är inte steget långt borta från att bli moderat.

Så illa kanske det inte är men jag känner mig rotlös. Tänk om alla mina starka åsikter kommer blekna ut? Vad ska jag då tro på? Vem är jag då? Vad ska jag utstråla till mina barn? Om jag skulle få barn hoppas jag verklgien att de blir idealister som vågar tro å någonting och ta ställning. Skitsamma om de kommer ändra sig eller i mina ögon ha fel. Bara de brinner och vågar tycka. Skräcken är att inte bry sig, inte tycka, inte orka.

Okej världen, jag hade fel. Och det är jobbigt. Men jag är inte feg och jag kan stå för det.